Kolbrún eller Kolan som vi oftast kallar henne, kom till oss från Island 2005. En riktigt liten pärla som blev vår dotters allra bästa vän.
Dottern var då 15 år och från första dagen tog hon fullt ansvar för sin häst. Och då menar jag fullt ansvar. Aldrig att hon klagade eller sa -Kan inte du åka till stallet idag mamma?
Nu var jag ju ändå inblandad förstås. Det blev kurser och tävlingar, skogsturer och horsemanship. För att komma till olika platser fick jag lära mig att köra häst i släp och ibland backa med det också. Det var varma overaller och kalla tävlingsbanor. Kaffe i termos och mackor gjorda i ottan. Peptalk och sedan nervösa minuter när de var inne på banan.
Nu är den tiden förbi och det är ju så det är. Nu är det utbildning för dottern som gäller och en egen häst hinns inte med. En fin häst kan inte bara bli stående. Även om det är en kär familjemedlem. Den måste få leva ett aktivt liv. Så resonerar vi och därför har nu Kolan fått ett nytt hem och vi tror och hoppas att hon får det riktigt bra. För det är hon värd - Kolan med de snälla bruna ögonen.
Kanske någon gång får dottern och jag tillfälle att återigen uppleva en tur till Island, som den vi gjorde 2003. Det var ett riktigt äventyr. Fantastiska hästar och landskapet är ju bara så underbart.
