Fanny

Jag har skrivit om henne i en del inlägg och jag har visat bilder. Men jag har hittills inte ägnat henne ett eget inlägg. Det blir det idag. Detta handlar om Fanny. Världens snällaste Fanny.

Fanny, Fannsan eller Fanns (hos oss får djuren gärna ett eller två smeknamn), bokstavligen virvlade in i våra liv en höstdag 1996. Hon var då ett år och kunde inte stanna kvar hos sin uppfödare som hade tänkt att behålla henne. Hon trivdes nämligen inte med att bo i hundgård. Fanny ville vara med där allting hände, helst låg hon "mitt i vägen" jämt.
Vår familj å andra sidan ville gärna ha hund (jag var nog mest det där "ville gärna"), så en ettårig golden var perfekt.
När Fanny kom in i våra liv hade vi just förlorat vår vackra perserkatt. En helt underbar cremefärgad  katt som vi levt med de senaste tio åren. Han ska nog också få ett eget inlägg vad det lider, för han var också speciell...

Så Fanny virvlade in och var inte alls lika lugn som katten hade varit men vi fann varandra direkt. Dottern var sex år och bara ÄLSKADE Fanny precis lika mycket som hon hade ÄLSKAT vår katt.

När vi så småningom hittade torpet som till slut blev vårt permanenta hus har jag tidigare sagt att det var Fanny som bestämde det. Jag skojar inte, hon var väldigt bestämd med att det var där hon skulle bo. De två somrar vi sommarbodde i torpet var det nästan helt omöljigt att få med henne till stan igen.

-Det är ju här jag ska bo, jag ÄLSKAR den här gräsmattan. Här finns det pinnar. Neej! Jag rör mig inte ur fläcken. Åk ni jag stannar här!
Ja, sådär höll hon på. TVÅ år i rad, så då klart var vi ju tvungna att kapitulera. Fanny vann ;))

-Detta måste vara himmelriket, det är ju "pinnar" överallt... ska jag ta den eller den eller...

 Fanny älskade snö...

... och hon missade aldrig en kaksmula...

Många många härliga dagar blev det för henne härute. För det mesta låg hon på "sin" gräsmatta, men ibland var hon borta en stund. Då hade hon känt lukten av en god korv hos någon granne så då gick hon dit. Passerade hon någon liten gyttjepöl på vägen, ja då var lyckan gjord, då tog hon ett skutt i den också och kom hem glad och lycklig.
Katten Murre som kom in i hennes liv efter ett par år tyckte hon väl si och så om. Hon accepterade honom men tyckte han var lite väl jobbig ibland när han som liten klängde på henne för mycket. Då tittade hon på oss med sina stora mörka ögon och "sa": -Snälla, ta bort den där...

 För det mesta var de bästa kompisar...

...och att ligga "mitt i vägen" var de experter på, båda två!

Islandshästen Kolbrún fick hon också träffa. Men den där stora bruna saken var nog lite läskig. Men hon löste det på sitt sätt: -Om "det där stora bruna läskiga" tittar på mig så tittar jag åt ett annat håll och då syns jag nog inte...

***

På hösten 2006 började Fanny bli sjuk. Under vintern blev det lite bättre, men under våren blev det värre igen och i slutet av maj 2007 tog cancern ett alltför stort grepp om vår älskade hund.
Jag är så glad att vi beslöt att veterinären skulle komma hem till oss, så att Fanny fick somna in lugnt och stilla på den plats hon älskade allra allra mest: Gräsmattan. Jag tror att hon tog med sig den. Och alla pinnarna. Och korvarna. Och gyttjepölarna :)

Fanny,  för alltid i våra hjärtan