En liten smarrig kaka till Far

Jag tänkte göra den här smarriga chokladtryffelkakan till Far imorgon. Bara att röra ihop i en kastrull, hur lätt som helst.
Godast efter någon dag eller två, men det är inte alltid vi lyckas ha kvar den så länge!

150g smör

3 dl socker

1 dl kakao

2 tsk vaniljsocker

2 dl vetemjöl

Tryffel:

2 dl vispgrädde

25 g smör

200 g mörk choklad

Smält smöret i en stor kastrull.
Ta av kastrullen från värmen och rör ner socker, kakao och vaniljsocker.

Tillsätt äggen ett i taget och sist vetemjölet.

Häll smeten i en smord form med löstagbar kant, 24 cm i diam.

Grädda kakan i 175 grader, 20 min. Låt kakan kallna.

Koka upp grädde och smör. Ta det från värmen.
Bryt chokladen i mindre bitar.
Lägg ner bitarna i gräddsmöret och rör om tills det har smält.

Ställ tryffeln i kylen och låt den halvstelna, ca 30 min.

Bred tryffeln över kakan och låt den stelna i kyl.

 

Senare om några veckor vaknar väl mina pepparkakskaniner till liv igen. Helknasiga blev dem förra året, de levde sina egna liv där på plåten, sjöng julsånger till och med...

Ha en härlig helg!

Vi tog en sväng

Vi lämnade novembermörkret ett slag och tog en sväng 

till solen, ljuset och värmen

till staden med kulturen och stranden sida vid sida 

till tapas och cava 

till fotboll och musik

Vi tog en sväng till Barcelona.

En helt underbar vecka med massor av intryck. Återkommer med fler bilder längre fram när jag hunnit med att få lite ordning på allt, för det finns massor att berätta. Som den snurriga taxichauffören som körde runt med oss utan att hitta vägen till fotbollsmatchen eller den tjocke farbror´n  på Moderna Museet; tillhörde han installationen?

Men håll till godo med dessa bilder så länge och hoppas ni kan känna värmen och ljuset.

Kontrasten var total när vi i morse vaknade upp till ett tjockt snötäcke utanför dörren och på sliriga sommardäck fick ta oss fram på vägarna. 

Klockan tre var det så mörkt på jobbet att jag var helt säker på att det var kväll och jag glömt gå hem... ;)

Men nu sitter vinterdäcken där de ska, vi har tänt en brasa och är förberedda på kylan. Nu när man fått lite sol på nästippen känns det rätt OK och vet ni vad? Om sex veckor vänder det. Då blir dagarna längre igen.

Det gillar vi!

Hej då vår isländska vän

Det har varit en intensiv vecka med mycket jobb på dagarna, tapetsering och målning av väggar och golv i sonens rum på kvällarna. Men det som har tagit mest av min tid,  i allafall rent känslomässigt är ändå att vi nu har sålt vår fina vän från Island.

Kolbrún eller Kolan som vi oftast kallar henne, kom till oss från Island 2005. En riktigt liten pärla som blev vår dotters allra bästa vän.
Dottern var då 15 år och från första dagen tog hon fullt ansvar för sin häst. Och då menar jag fullt ansvar. Aldrig att hon klagade eller sa -Kan inte du åka till stallet idag mamma?

Nu var jag ju ändå inblandad förstås. Det blev kurser och tävlingar, skogsturer och horsemanship. För att komma till olika platser fick jag lära mig att köra häst i släp och ibland backa med det också.  Det var varma overaller och kalla tävlingsbanor. Kaffe i termos och mackor gjorda i ottan. Peptalk och sedan nervösa minuter när de var inne på banan.

Nu är den tiden förbi och det är ju så det är. Nu är det utbildning för dottern som gäller och en egen häst hinns inte med. En fin häst kan inte bara bli stående. Även om det är en kär familjemedlem. Den måste få leva ett aktivt liv. Så resonerar vi och därför har nu Kolan fått ett nytt hem och vi tror och hoppas att hon får det riktigt bra. För det är hon värd - Kolan med de snälla bruna ögonen.

Kanske någon gång får dottern och jag tillfälle att återigen uppleva en tur till Island, som den vi gjorde 2003. Det var ett riktigt äventyr. Fantastiska hästar och landskapet är ju bara så underbart.