Ett komplicerat förhållande

Vi bråkar en hel del. Det är inte lätt med två starka viljor att komma överens. Jag försöker kompromissa. Jag försöker lyssna. Men ibland vill man bara få igenom sina idéer utan bråk och motstånd. Grrrrr.
Vi har ett komplicerat förhållande, Vilda trädgården och jag.

Jag  förstår mycket väl att det kan vara svårt. Har man levt, som vår trädgård, ett långt liv och dessutom förvildad de senaste 50 åren, kan man ju inte bara komma in och bestämma hursomhelst.

Att jag ska få bestämma vad som ska växa här och vad som ska flyttas där, det finns liksom inte. För tycker inte Vilda trädgården att det är ok, så försvinner de nyplanterade växterna och kommer upp någon annanstans (ibland...) eller så måste jag brottas med miljontals rötter tills jag slut ger upp och väljer en annan växtplats. 

Idag har vi i allafall jobbat bra ihop, Vilda och jag. Har flyttat runt lite växter och planterat några nya. Nästan helt utan motstånd. Det var bara på en plats som trädgården krånglade. Det var en Kärleksört som skulle flyttas. Jag ville plantera den i en del av den gamla delen av trädgården, men nähä det fick jag inte. Vilda tyckte den skulle placeras ljusare och mer framträdande och började krångla med en massa rötter som låg i vägen när jag skulle gräva. Jaja vi tar väl en annan plats då, och var tvungen att medge, att det faktiskt blev så mycket bättre.

 

Gamla vänner som Vilda accepterar och som jag är mycket tacksam för. 

Ibland kommer det upp gamla skönheter på nya ställen.

Denna Malva är ny för i år. Vilda verkar tycka om den. Vi får se om den finns kvar nästa år. Kanske här kanske där eller kanske inte alls.

Ni kanske tycker jag är lite märklig som pratar så här om en trädgård.

Det är väl bara att gräva på och bestämma hur det ska se ut!

Ja, kanske, men jag tycker bättre om idéen att den här gamla trädgården, precis som huset, faktiskt får vara med och bestämma hur det ska se ut.

Jag tror de kan berätta så mycket för oss. Bara man lyssnar.

Ha en fin vecka i er trädgård eller var ni nu kommer att befinna er.

Ett år

För ett år sedan stod jag i en garnbutik med famnen full av färgglada nystan och kom på att det skulle nog vara kul att börja blogga.

Varför det hände just där, det vet jag inte, men idéer kan ju poppa upp lite när- och varsomhelst.
Bloggandet kom igång strax efter det och jag trodde det skulle bli tankar om vårt hus, måleri och Färgtrappan byggnadsvård.

Det blev ju lite fler ämnen och det speglar nog rätt väl mig som person, det finns sååå mycket som är kul och som jag blir inspirerad av. Saker som händer runt omkring en och alla ni andra som bloggar om en massa roliga saker. Det är helt omöjligt att bara hålla sig till några få ämnen och jag vill det inte heller.

Så jag kommer att fortsätta att blogga om vårt hus, måleri och byggnadsvård, men också lika mycket om härliga resor som den vi gjorde till Toscana eller små berättelser som den här om Den allergiska stolen.
Allt möjligt kan gömma sig här bland penslar, färg & form :)

Tack alla för det här första året och hoppas ni fortsätter att komma på besök och lämna en hälsning när ni har lust. Jag kommer definitivt att kika in hos er.

Men... hur det gick med stickningen?

Nja, det blev inte riktigt klart...

Jag började ju blogga stället...

Men nu är kylan snart här igen och det skulle allt vara gott med en varm å go halskrage till min besvärliga nacke, så jag får nog försöka få den klar. Man kan ju kanske både sticka å blogga...

Ha en riktig härlig septembervecka!

Renoveringsresan, del 3: "Ja, då var det bara att sätta igång då"

Vi hade bestämt oss. Det gamla torpet skulle bli vårt permanenta hem. Vad behövde göras för att det skulle bli verklighet? Jo, en anpassning av torpet som passade våra moderna krav, men där husets egenskaper och dess förutsättningar skulle vara med och styra processen.

Vår idé var att förlänga tillbyggnaden och där få plats med ett mer fungerande kök, badrum, tvättstuga och ett litet sovloft. Vi tyckte det var en bra tanke att samla alla avlopp och vattenledningar i en och samma del, då kunde vi ha en "modernare" del och en del som var mer intakt.

På ett mysigt gammalt hak i Köpenhamn en lördagseftermiddag hösten 2001, satt vi och skissade på ett första utkast till ritning - vi var igång!

Det blev många varianter av ritningar innan vi kom fram till en compact-living-modell som skulle passa en familj på fyra personer och två fyrbenta vänner. Bygglov söktes och i maj 2002 fick vi klartecken. Tjohoo!!!

Hantverkare då? Hade vi hittat dem? Nä, men det skulle väl inte vara så svårt????
"- Va e de här för gammel mös, riv å bygg nytt". Gammel mös???? Vi valde inte den snickaren... men efter ett tag fick vi tips om två yngre killar som visade sig vara perfekt för det här jobbet. Det gällde ju att gilla att "jobba med ej helt raka vinklar" om man säger så ;)

Så. Då var det "bara" att börja. Vi fick hjälp att fälla en hel skog av träd för att överhuvudtaget komma fram till huset med maskiner, Därav det "plockepinn" jag skrev om i förra inlägget, det var elbolaget som kom och tog ner, men de lämnade allt bara i en stor hög... Vi slet med det ett bra tag men sedan var det äntligen dags för huset!

Vi började med att ta av "ytterkläderna".

Även tillbyggnaden inomhus kläddes av. I det gamla köket tog vi vara på det mesta. Dock inte det gamla kaklet...

...eller den här lampan...

Det vi kunde använda av den gamla spisen sparade vi på.

Vi fortsatte att ta tillvara på det mesta men det blev ju till slut så att vi var tvungna att riva 30-talsdelen pga av omfattande skador, som du kan läsa om här

Men fönstren som suttit i tillbyggnaden och var hårt angripna, kunde vi renovera och de sitter idag i vårt hus.

Nu var det snart vinter och vi hade ett spännande och kämpigt år framför oss. Visste vi verkligen vad vi hade gett oss in i???

Fortsättning följer...

"Gammel mös" betyder helt enkelt, gammal skit, så nu vet ni det!